Cape Epic - krossade drömmar & försök till ljusglimtar - Ingrid Kjellström | Bicycling.se

Ingrid Kjellström


Liten cyklist med stora drömmar och som just nu tränar med Cape Epic 2020 som största mål. Finns också på Instagram under @ingridkjellstrom

Cape Epic - krossade drömmar & försök till ljusglimtar

19 mar 2020
av: Ingrid Kjellström

Det här är ett blogginlägg som jag önskar att jag aldrig skulle behöva skriva. På bara några timmar brann en stor dröm upp framför ögonen på mig. Det kan verka som en parantes i sammanhanget med tanke på vad världen genomgår just nu i samband med corona-viruset. Det är läskigt hur snabbt man kan ändra fokus - från att mest tänka på att cykla och prestera till att släppa alla de tankarna och bara fokusera på att komma hem till trygghet. En lärdom som jag försöker ta med mig när jag ska tackla kommande prövningar här hemma i Sverige framöver, för att förstå dem som alltid lever i en tillvaro med mer osäkerhet än vad jag själv gör för det mesta.

För två veckor sedan skulle jag precis åka till Sydafrika och köra Cape Epic. Coronan hade börjat härja och jag skämtade med någon kollega om att "ja men blir Cape Epic inställt så är det värsta som kan hända att jag fastnar i Sydafrika. Det blir ju ett jättebra träningsläger. Det finns betydligt värre platser att fastna på och där nere är det ingen som oroar sig över corona".

För en vecka sedan hade jag precis fått ett mail från Cape Epics organisation med ett klartecken om att loppet skulle bli av. De hade jobbat fram ett sätt att hantera säkerheten kring coronan. Jag befann mig då i Sydafrika och levde high-life med uppladdning inför loppet och den sista nojan släppte i och med det där mailet. Hanna kom ner till Sydafrika i samma veva, och vi fick i alla fall ett och ett halvt dygn med uppladdningen inför det där som jag älskar att göra. Vi läste startlistor, studerade kartor och köpte chips som vi skulle äta om vi vaknade hungriga på natten under tävlingen. 

För sex dagar sedan så satt vi på en restaurang i Stellenbosch - jag, min sambo och Hanna. Jag gnällde över att den pastan jag hade beställt (carbo-loading) tog tid att få in. Det var verkligen mitt största problem där och då. Klickade slentrian-mässigt in på mailen och kunde knappt uttala rubriken på det mail jag precis fått. "Cape Epic cancelled". Jag bara stirrade på Hanna och jag tror att hon genast förstod vad som hade hänt. 

Cape Epic 2020

En dålig nyhet kommer sällan ensam... Vi fick ungefär samtidigt beskedet om att Turkiet (vi reste med Turkish airlines) - hade stängt sina gränser för svenska medborgare. Min sambo skulle resa hem två dagar senare och vi blev givetvis oroliga för vad som skulle hända. Skulle han bli strandad i en källare i botten på Istansbuls flygplats? (eller vad gör man liksom med strandade passagerare?!). Spekulationerna var många och detta pga att det var väldigt svårt att hitta information. Vi satt i timmar i kö till flygbolaget och de hade själva ingen koll på vilka regler som deras stat precis stiftat - de fattade inte att vi ville boka om biljetterna. Samtidigt så ringde folk hemma till UD åt oss för att kolla vad som gällde - och de sa åt oss att absolut inte resa via Turkiet och att vi borde ta oss hem snabbt. 

Mitt i alla spekulationer gick allt väldigt snabbt. Jag och Hanna pratade under lördagen om att stanna kvar i Sydafrika under i alla fall en veckas tid - för det enda vi båda ville, det vi laddat för så länge, var ju att cykla mycket tillsammans i Sydafrikas natur. Men i takt med att paniken kring coronan spridde sig i alla nyheter vi tog del av insåg vi att vi behövde ta oss hem så snabbt som möjligt. För att göra en lång historia kort - vi spenderade ungefär tre dygn på flygplatser (för min del 5 st olika...) för att boka om biljetter och ta oss hem. Vi hade en väldig tur som kunde bli ombokade snabbt - för det visade sig att Sydafrika planerade att stänga sina gränser och sina flygplatser inom snar framtid.

Denna känsla av att inte veta vad som hände och om våra nya flygbiljetter gick på flighter som kanske skulle ställas in var riktigt obehaglig. Vi träffade flera skärrade resenärer från hela världen som ville ta sig hem asap och det var flera rykten som gick runt - om flygplatser som stängt, flygbolag som inte flög till vissa ställen osv. Jag hade svårt att sova under dessa dagar och har nog aldrig varit lika psykiskt instabil i hela mitt liv innan. Jag hann faktiskt inte alls fundera över det faktum att Cape Epic också ställts in - allt mitt fokus låg på att få hem mig, Hanna och min sambo. Hade det inte varit för att Hanna och Calle var med mig hade jag för övrigt mått så mycket sämre. De var ett otroligt stöd till en orolig själ. 

Cape EPic 2020

Nu är jag (och Hanna och Calle) äntligen hemma igen - det är en stor lättnad. Den lättnaden är egentligen större än sorgen över att Cape Epic ställdes in. Men jag börjar också smälta vad som hände. Nu när jag landat hemma och släppt det "överlevnads-läge" jag haft de senaste dagarna. På golvet i mitt vardagsrum ligger högar av vad som kan ses som krossade drömmar. Påsar med energi som jag packat noga inför varje etapp. Alla mina nya, fina och oanvända tävlingskit. Soväcken och pannlampan jag skulle ha på campet vi skulle bo på. Extra cykeldelar som jag tog med i händelse av cykelhaveri. Och de prylarna är bara en bråkdel av all den tid och energi jag lagt ner inför den här tävlingen.

Då kom ändå jag - eller vi - lindrigt undan. Det var ca 1200 deltagare anmälda till Cape Epic. Flera av dem hade utöver startavgiften även betalat för extra boende, mekaniker, massörer osv. Vissa har kanske köpt biljetter till lotteriet i flera år i hopp om att få en plats (alla som vill vara med får ju inte en plats) och även sparat pengar till detta länge. Många hann bara anlända från flygplatsen till race-hotellet innan de fick höra att tävlingen var inställd. Att arrangören kom med detta besked så sent - så att ingen faktiskt hade kunnat undvika att resa ner till Sydafrika - är så försmädligt. Men det talar väl bara för hur snabbt corona-viruset och paniken kring den sprider sig. Jag tror ändå att arrangörenplanerade att hålla tävlingen in i det sista - men sedan blev de stoppade av myndigheter och sponsorer bakom tävlingen. Och med facit i hand var det väl helt rätt beslut - tänk om alla cyklister varit mitt i tävlingen när landet började stänga sina gränser? Vill inte ens tänka på den (ännu värre) panik som uppstått i det fallet. 

Arrangören har ännu inte svarat på om någon kommer ersättas på något vis - kanske i alla fall i form av en startplats till kommande års race. Men jag skulle gissa att det ser mörkt ut. Det enda positiva jag läst om tävlingen är att all mat som deltagarna skulle ätas har skänkts bort till mer behövande. 

Förbereder mig på att den kommande tiden kommer bli väldigt speciell. Jag tänker såklart på alla äldre och de i riskgruppen för att bli sjuka och även på de som har det oroligt för sina jobbsituationer osv. Det är riktigt omskakande. Men även på de cyklister som får sina planerade resor och tävlingar inställda - som både Pulskurvan och Maria Karlberg skrev så är det ändå helt OK att vara ledsen över detta. Det finns ju liksom inte bara plats för en slags sorg och oro i hjärtat samtidigt... jag har väldigt svårt att tro att det blir vare sig några tävlingar eller motionslopp inom cykling på en väldigt lång tid framöver.

Vrider och vänder på mig själv för att hitta ljusglimtar som kommer med detta - typ att jag äntligen kan försöka bli mästare på att hitta alla stigar i mitt närområde (håller tummarna hårt för att vi i Sverige inte också sätta i karantän inomhus. Då skulle jag nog behöva anti-deprissiv medicin..). Men det kommer ta tid att ställa om sig. Även om jag tror att det går - jag älskar ju i grund och botten att cykla - även utan nummerlapp (under tävling) på ryggen. Måste bara kalibrera om skallen (som varit inställd på Cape Epic så länge) och göra det bästa av denna situation. 

Det här kanske var ett flummigt inlägg. Hoppas det är bra med alla er där ute som läser.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofyra med siffror i fältet här


Kommentarer


2020-03-19 18:32   Maria Karlberg

Ja jäklar vilken resa ni fick vara med om, både bildligt och bokstavligt... du skriver klokt. Du får tänka vilken GRYM grund du har att bygga vidare på när du fått smälta det hela en stund. Kram

 

Mest lästa just nu



Följ oss

@bicyclingswe

Error: E_WARNING: file_get_contents(https://api.instagram.com/v1/users/1000272280/media/recent/?access_token=1000272280.39199be.65d44a00750449759a3e2a9d226b1022&count=1): failed to open stream: HTTP request failed! HTTP/1.1 400 Bad Request in /local1/bicycling/git/communitylib/communitylib-components/php/formatters/pagecomponent.php(303) : eval()'d code, line 23
Error: E_WARNING: Invalid argument supplied for foreach() in /local1/bicycling/git/communitylib/communitylib-components/php/formatters/pagecomponent.php(303) : eval()'d code, line 31
Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!